En av våra främsta handbollsspelare genom tiderna har levt och idrottat med ett medfött hjärtfel som upptäcktes när han var fem år. Vi talar om mannen med det karaktäristiska långa håret, bohemen och eleganten på handbollsplanen, i dag förbundskaptenen för svenska herrlandslaget i handboll, Staffan Olsson.

Det blev stort hallå för ett år sedan när Staffan Olsson bjöd in till presskonferens för att berätta om sitt medfödda hjärtfel och en snart stundande operation av hjärtklaffen. Inte många utanför familjekretsen hade känt till hans belägenhet, att han varit ett ”hjärtbarn” och levt med ett allvarligt hjärtfel under många år medan han underhållit en framgångsrik handbollskarriär på högsta internationella nivå. Till synes oberörd. Nyheten slog ned som en mindre bomb på sportsidorna.

– Som offentlig person hade jag insett att det skulle väcka lite uppståndelse, så faktiskt tog jag hjälp av ett kommunikationsproffs när jag bjöd in till min första presskonferens någonsin i eget namn, säger Staffan.

– Handbollsträffar med media är man ju van vid men detta var något helt annat.

Det visade sig ha varit ett klokt beslut för Staffan berättar att medierna visat stor hänsyn sedan han gick ut offentligt med sitt hjärtfel. Och stödet från både allmänhet och vänner har varit starkt och uppskattat. Efter en kort tids intensivt intresse kring hjärtfelet och operationen lugnade uppståndelsen ned sig och handbollen blev åter huvudfrågan.

Fokuserad på sin nya roll

När vi träffar Staffan befinner han sig med herrlandslaget i handboll i Lund på uppladdning inför en EM-kvalmatch. Numera är hans roll att coacha herrlandslaget till nya internationella framgångar i handboll. Jobbet som förbundskapten, nu med en mekanisk hjärtklaff inopererad i den gängliga kroppen, har börjat lovande. Av anspänningen inför presskonferens och operation för ett år sedan märks inget. Nu är det en annan sorts spänning som triggar honom.  

– Inför operationen av hjärtklaffen i januari 2008, som var min andra hjärtoperation, hade jag flytt landet till Thailand för långsemester och uppladdning tillsammans med min fru och mina två barn. När jag kom tillbaka till Sverige var jag, märkligt nog, väldigt lugn och samlad. Vilan, att få samla tankarna och vara tillsammans med familjen hade gett mig kraft. Jag är ju annars inte typen som gärna sitter still, säger Staffan och ger syn för sägen när han oroligt flyttar på den gängliga kroppen i intervjusoffan.

Före operationen hade han fått mycket samtalsstöd från läkarna på Karolinska sjukhuset. Det gjorde lugnet större. Operationen gick utmärkt och konvalecensen på 6-8 veckor gick också helt enligt planen. Även om det innebar en utmaning för Staffan att tvingas ta det väldigt lugnt under den här tiden.

– Första tiden efter operationen satt jag mest därhemma och stirrade ut genom fönstret, det är svårt att riktigt beskriva hur det kändes. En lite overklig känsla. Hur jag mår i dag? Jag vet inte riktigt, men känslan är annorlunda mot tidigare, före operationen. Jag mår bra och jag har lärt mig vad stödet och kärleken från ens nära och kära betyder när man går igenom något som det här, säger Staffan.

Han är eftertänksam och svarar koncentrerat på frågorna som ställs, ibland avbruten av telefonen och personer i omgivningen som skyndar till för att diskutera praktikaliteter under landslagslägret. Han är tydligt fokuserad på dagens handbollsverklighet och den nya tillvaron som förbundskapten, en upptagen vardag med mycket resor och många engagemang. Inget för ett känsligt hjärta, kan man invända.

Staffan tycker det känns lite märkligt att nu vara i hetluften i ett handbolls-VM igen.

— Så kändes det inte för ett år sedan. Även om jag tror att min fru och mina barn var mer oroliga än jag själv, var det ju inte handboll man tänkte på då.

Årliga kontroller

Staffans medfödda hjärtfel, som upptäcktes först vid femårskontrollen, kom som en total överraskning för hans föräldrar.

– Inget hade märkts överhuvudtaget, och så har det alltid varit, jag har aldrig känt något särskilt, säger han.

Felet, en förträngning i kroppspulsådern och att klaffen var sammanväxt, är ett relativt vanligt fel, som dock kräver åtgärder, operation och livslånga kontroller av hälsotillståndet.

Då, när han var fem, var det inte aktuellt med några särskilda åtgärder mer än att Staffan de följande tio åren skulle få gå på årliga kontroller för hjärtat. Minnena han har kring detta är just av hur själva kontrollen gick till, men inte mycket mer än så.

– Mina föräldrar fick veta att jag skulle behöva operera hjärtat när jag blev 15 och var säkert ordentligt oroliga, men själv kunde jag ju till en början inte ha några särskilda tankar kring vad det innebar, och senare tänkte jag inte mycket mer på det. Jag har ju alltid varit väldigt aktiv, började idrotta tidigt och hade mycket spring i benen. Därför var det nästan lite obegripligt för mig när det blev dags för operation vid 15.

Snabb återhämtning tack vare idrotten

En så kallad sprängning gjordes för att tillvaron skulle kunna fortgå som vanligt. Och Staffan fick veta att han skulle behöva operera sig nästa gång i 40-45 årsåldern.

– Det kändes orättvist att behöva gå igenom detta. Men läkarna öppnade upp hela bröstkorgen och opererade klaffen och jag återhämtade mig väldigt fort eftersom jag var så vältränad. Sex dagar senare stod jag på skidor! Jag var otålig och envis och följde kanske inte läkarnas alla råd, och jag var snabbt tillbaks i träning, även om min kondis inte riktigt räckte till. Jag minns att jag blev utslängd från ett landslagsläger i handboll tre månader efter operationen för att fysiken inte räckte till.

– Jag har haft en väldig fördel av att jag idrottat så mycket, även om vissa läkare kanske hellre hade sett att jag hållit mig till motionsidrott. Men eftersom elitidrotten inte påverkat mig negativt, har jag bara kört på. Egentligen är det bara kring de årliga kontrollerna som jag funderat något. Bara då.

Uppskattar livet

Vid kontrollen sommaren 2006 såg allting bra ut men bara ett år senare fick Staffan beskedet att tillståndet hade påtagligt försämrats. Operation nummer två var nödvändig.

Staffan säger att han i dag, ett år efter den senaste operationen, mår väldigt bra. Eftersom han numera har en mekanisk hjärtklaff är han tvungen att medicinera – livet ut – med Waran, ett blodproppslösande medel. Inställningen av medicineringen har gått problemfritt. De årliga kontrollerna kommer att fortsätta som tidigare.

Han är lättad över att må så bra som han gör, att allt läker och utvecklas enligt plan, och han känner stor uppskattning för livet.

– Jag vågar känna så mycket starkare i dag, så något har allt hänt med en, mentalt – men jag vet inte ännu om det är ett övergående tillstånd, något som försvinner när jag är helt återhämtad. 

Text: Mikael Sköldebrink
Foto: Maja Atterstig 

Ge fler barnhjärtan chansen att klappa längre! Ge en gåva!