I Sverige har uppskattningsvis 250 000 personer kronisk hjärtsvikt, ett allvarligt tillstånd som oftast drabbar äldre människor. På senare år har prognosen förbättrats drastiskt för hjärtsviktspatienten och i framtiden hoppas forskarna att med hjälp av ett gentest kunna skräddarsy behandlingarna efter varje individs behov.
De senaste 15 åren har överlevnaden och livskvaliteten markant förbättrats för hjärtsviktspatienterna, mycket tack vare nya diagnosmetoder och den medicinska behandlingen. Intensiv forskning pågår och en av dessa hängivna forskare heter Bert Andersson.
Han är docent, överläkare och sektionschef vid avdelningen arytmi-hjärtsvikt på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och han började med sin forskning år 1985. Bert Andersson studerade då hur betablockad fungerar på hjärtsviktspatienter – en forskning som på den tiden väckte stor misstro.
– En del hävdade att vi var vansinniga. Originalsubstansen i betablockad, seloken, hade använts mot högt blodtryck sedan 1970-talet, och i varningstexten stod att läsa att hög dos framkallar hjärtsvikt.
Visst var det paradoxalt – betablockad kan ge hög hjärtfrekvens men vi kunde visa att betablockaden har vissa egenskaper som passar hjärtsviktspatienter. Så började min forskarkarriär, säger Bert Andersson.
I den forskargrupp Bert Andersson arbetade fann man att om man startar med låga doser och höjer långsamt över tid så fungerar medicinen även för hjärtsviktspatienter.
– De resultaten står sig fortfarande. I dagens läge är betablockerare i kombination med ACE-hämmare den mest effektiva behandlingen. Sedan 1990-talet, då man började ge patienterna den här kombinationen, har dödligheten mer än halverats.
Huvudkonceptet vid behandling av hjärtsvikt är att blockera de stresshormoner som kroppen utsöndrar när hjärtat inte längre orkar pumpa ut blod som det ska. Med olika kombinationer av läkemedel blockeras de hormoner som utsöndras från det sympatiska nervsystemet som kontrollerar blodtrycket vid fysisk eller psykisk stress, och det senaste man har kommit fram till är att blockera det så kallade renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAASsystemet) som spelar stor roll i den hormonella regleringen av blodtrycket.
– Alla de här stresshormonerna behövs för att upprätthålla cirkulationen och blodtrycket i kroppen.
Med olika blockerare reduceras den totala cirkulationen, medan den gradvisa doseringen av läkemedlen gör att de positiva effekterna hinner verka, berättar Bert Andersson.
Framstegen kring de moderna läkemedlen har bidragit till att gamla preparat står allt mer i skuggan.
– I dag använder vi mindre digitalis, diuretika och nitropreparat. Vi försöker allt mer få bort diuretikan, vätskedrivande medel, ur terapin. Data antyder att diuretika kan ge negativa konsekvenser: När vätskan drivs ur kroppen förlorar man salter och kan drabbas av kaliumbrist, liksom för höga urinvärden. Dessutom kan det vara socialt handikappande att ständigt behöva vara i närheten av en toalett, säger Bert Andersson.
I framtiden hoppas Bert Andersson, och fler forskarkollegor med honom, att medicineringen kan skräddarsys efter varje individs behov med hjälp av gentest. Under årens lopp har man förstått att generna inte bara har stor betydelse för om man utvecklar en sjukdom, man har även förstått att människans genuppsättning kan styra hur man svarar på olika läkemedel. Läkemedelsgruppen betablockad är ett sådant exempel, liksom dilaterad kardiomyopati.
Bert Andersson forskar kring dilaterad kardiomyopati, en hjärtsjukdom som försvagar hjärtat och ger en smygande hjärtsvikt. 20 procent av alla hjärtsviktspatienter har sjukdomen och det som skiljer den från ”vanlig” hjärtsvikt är att den även kan drabba unga personer.
I början av 1990-talet tog Bert Andersson blodprov från 300 patienter i Sverige med dilaterad kardiomyopati som han sedan sparade.
– I vanliga fall separerar man blodet och behåller endast plasman. Vi gjorde inte så, utan sparade blodkropparna för att kunna titta närmare på vitaminer och spårämnen i blodet. Selen och vitamin E, som är en antioxidant, var ”inne” just då, men testerna blev aldrig gjorda.
I mitten av 1990-talet hade DNA-analysmetoderna förfinats, och eftersom gener finns i vita blodkroppar fanns alltså DNA i blodproven som Bert Andersson hade sparat. I frysen fanns 200 blodprover kvar.
– Vi kunde titta på genen som kodar för beta 1-receptorn och såg att 25 procent av proven var kopplade till förbättrad överlevnad. Dessa personer har alltså en ”inneboende betablockadeffekt” som skyddar dem.
– I dag vet vi att vissa personer kräver lägre dos av betablockad, andra högre. Vissa kan ha bra effekt och inga biverkningar alls, för andra är det tvärtom. Om vi hittar ett bra sätt att göra genanalys skulle vi i framtiden exempelvis kunna anpassa betablockaddosen individuellt, säger Bert Andersson.
Dilaterad kardiomyopati är den vanligaste orsaken till hjärttransplantation, en behandling som ger mycket goda överlevnadsresultat. Men i framtiden finns det förhoppningsvis metoder som är enklare att använda, säger Bert Andersson.
– I min forskning har jag försökt fastställa förekomsten och mekanismen bakom sjukdomen och i dag tror vi att det är en autoimmun sjukdom som innebär att det egna immunförsvaret spårar ur och angriper de egna cellerna. Typ 1-diabetes är en sådan sjukdom, liksom MS.
– Om vi kunde hitta en immunologisk behandling skulle fler sjukdomar än dilaterad kardiomyopati kunna behandlas, fortsätter Bert Andersson.
En metod att öka överlevnaden är att ta bort antikroppar mot beta 1-receptorer, med andra ord göra en sorts dialys där man renar blodet från antikroppar. Mindre studier har gjorts, bland annat i Tyskland, med lovande resultat: effekten håller i sig, åtminstone ett tag.
Framtidsutsikterna för hjärtsviktspatienten är betydligt bättre än för bara ett decennium sedan.
Sammantaget tror Bert Andersson att framtidens behandling i högre grad kommer att individualiseras, parallellt med att den tekniska kunskapen ökar. Olika typer av apparater – eller devices som läkarna säger – blir allt vanligare.
–I dag finns olika typer av pacemaker som hjälper hjärtat att pumpa ut blod mer effektivt. CRT, resynkroniseringsbehandling med biventrikulär pacing, är ett sådant exempel. ICD, en implanterbar defilbrillator som övervakar arytmier, används allt oftare. Utvecklingen framöver blir att vi har device som övervakar hjärtat och blodflödet, de här apparaterna kommer även kunna ta upp signaler från hjärtat och alla data kan sedan sändas över internet till behandlande läkare.
I framtiden tror Bert Andersson att små, effektiva hjärtpumpar kan ersätta hjärttransplantation, och att magnetröntgen (MR) kommer att användas i större utsträckning eftersom man med MR kan se skillnad på frisk och sjuk hjärtvävnad.
Dagens hjärtsviktspatienter har med andra ord bra utsikter, under förutsättning att behandlingen är korrekt och följs.
– Hur man svarar på behandlingen är individuellt, men jag som började 1985 har patienter som fortfarande lever, säger Bert Andersson.
Och som avslutande fråga: vad är ditt drömscenario för framtiden?
– Min önskan är att vi hittar en behandling som botar tillståndet, eller som gör att det går tillbaka.
Får man ett återfall kan sjukdomen behandlas igen, men under tiden är man friskförklarad.
Text: Elisabet Tapio Neuwirth
Artikeln är hämtad från Hjärt-Lungfondens tidning Forskning för hälsa nummer 4, 2007.
