Den viktigaste behandlingsinsatsen vid akut hjärtinfarkt är att så snart som möjligt öppna upp det tilltäppta kranskärlet för att få igång blod- och syretillförseln igen. Den del av hjärtat som inte får syre skadas allt allvarligare ju längre tid det tar för proppen att lösas upp. Ju snabbare blodflödet till den hotade hjärtmuskulaturen återställs, desto mindre blir skadan av infarkten.
Redan i ambulansen ges syrgas för att öka syretillförseln i kroppen. Ofta görs också ett EKG som faxas till sjukhuset, där man vid typisk hjärtinfarktsbild kan förbereda för omedelbar behandling med ballongvidgning redan innan patienten anlänt eller direkt omdirigera ambulansen till ett sjukhus som kan göra ett sådant ingrepp. Ballongvidgning görs för att öppna det tilltäppta kärlet och kräver snabb transport till sjukhus med specialutbildad personal och tillgång till angiografilaboratorium. Om behandlingen fördröjs kan patienten i stället få behandling med blodproppsupplösande läkemedel, så kallad trombolys. Att ge akut ballongvidgning vid omfattande infarkter anses dock ha stora fördelar jämfört med trombolys. Till många patienter kan man heller inte ge trombolys på grund av andra sjukdomar.
På sjukhuset får de patienter vars EKG visar tydlig infarktförändring de tromboshämmande läkemedlen acetylsalicylsyra (ASA) samt clopidogrel för att förhindra blodplättar att klumpa ihop sig och bilda proppar. En kärlvidgande nitroglycerintablett under tungan minskar smärtan och underlättar hjärtats arbete. De allra flesta behandlas också med betablockerare vilket får hjärtat att arbeta långsammare, motverkar effekten av vissa stresshormoner, sänker blodtrycket och förebygger hjärtrytmrubb- ningar. Ibland kan det behövas vätskedrivande eller andra kompletterande läkemedel mot smärta och hjärtrytmrubbning.
Om det finns en misstanke om infarkt, men inga helt säkra tecken, läggs patienten in för övervakning, omvårdnad och blodprovstagning. Om misstanken är stark behandlas dessa patienter med ASA, clopidogrel och betablockerare. Blodförtunnande behandling med heparin ges för att förhindra att den misstänkta blodproppen växer.
Vid en hjärtinfarkt läcker hjärtmuskeln vissa proteiner som kan spåras i blodet och oftast mäts i dag så kallade troponiner. Flera blodprov tagna med sex timmars mellanrum kan tillsammans med symptom och EKG bekräfta en infarkt. Först efter ett halvt dygn går det i allmänhet att säga om det var en infarkt eller en besvärlig kärlkramp, kanske orsakad av en propp som kroppen själv, eller i kombination med mediciner, haft förmåga att lösa upp.
Valet av behandling beror på symptom, blodprov och eventuella EKG-förändringar. Nästa dag görs vanligtvis en kranskärlsröntgen. I samband med den kan läkare utföra en ballongvidgning eller fatta beslut om en senare by-passoperation. Om inga komplikationer uppstår är den normala vårdtiden efter en infarkt tre till fem dagar. Finns det komplicerande faktorer kan det bli längre.
Kranskärlsröntgen och ballongvidgning
För att kunna bedöma alla kranskärl och se om det finns förträngningar görs en kontraströntgen. Efter lokalbedövning punkteras ljumskartären eller armartären och en tunn slang, en kateter, förs via kroppspulsådern upp till hjärtat. Röntgenkontrastmedel sprutas in i kärlen samtidigt som kontrast- medlets fördelning filmas. Röntgenbilderna avslöjar om det finns några förträngningar och hur dessa i så fall ser ut. Upptäcks förträngningar kan de behandlas med ballongvidgning vid samma tillfälle. Ballongvidgning, eller PCI – perkutan coronar intervention – används för att vidga allvarliga förträngningar i hjärtats kranskärl. Vid hjärtinfarkt används PCI för att öppna ett blodkärl som täppts till av en blodpropp och därmed minska skadan vid akut hjärtinfarkt. Ballongmetoden används också för att lätta besvären vid kärlkramp samt för att minska risken för hjärtinfarkt vid plötslig förvärrad kärlkramp.
Genom katetern som använts för att spruta in kontrastvätskan vid röntgenundersökningen förs en slang med en ouppblåst liten ballong i änden, en så kallad ballongkateter. Ballongen placeras i förträngningen och blåses upp med hjälp av kontrastvätskan, vilket gör att förträngningen i kärlet vidgas och blodets passage underlättas. Kateterns väg syns med röntgengenomlysning. I allmänhet lägger läkaren samtidigt in en så kallad stent – ett slags metallnät som håller kärlet öppet och ska förhindra framtida förträngningar. En inopererad stent sitter kvar livet ut. Eftersom en ballongvidgning alltid orsakar en viss skada på kärlväggen, vilket ökar risken för blodpropp, ges blodförtunnande läkemedel vid ingreppet. Efter ett stentingrepp är det oerhört viktigt att äta blodproppsförebyggande läkemedel under den tidsperiod som läkaren anger. Behandlingstiden avgörs av vilken typ av stent som använts.
Bypass-operation
En kranskärlsoperation, eller by-passoperation, är ett betydligt större ingrepp än en ballongvidgning. Operationen brukar göras när det finns flera förträngningar i kranskärlen eller om det inte lämparsig tekniskt för ballongvidgning. Vid ingreppet
skapas en extra passage förbi förträngningarna genom att friska blodkärl från andra ställen i kroppen transplanteras till hjärtat för att förbättra blodtillförseln och syresättningen av hjärtmuskeln. I regel används ytliga vener från benen eller från det stora bröstmuskelkärlet. Både ballongvidgning och by-passoperation tar
bort eller lindrar besvären, men de botar inte den underliggande sjukdomen. För att motverka nya symptom är det viktigt att se över och ofta förändra sin livsstil.
Utskrivning från sjukhuset
Innan en patient skrivs ut görs vanligtvis en ultraljudsundersökning. När ultraljudsgivaren placeras över hjärtat går det att se om väggarna är normaltjocka, om hjärtat pumpar som det ska eller om det finns tecken på sjukliga förändringar i hjärtmuskelvägg eller klaffar. Om det varit en infarkt kan man ofta se det direkt på skärmen genom att delar av hjärtats vänstra kammare arbetar i otakt eller står stilla. Före utskrivningen går läkare tillsammans med patienten igenom resultaten av olika prover och undersökningar och ger information om hur mycket fysisk aktivitet som är lämplig den första tiden. Fysisk aktivitet är en viktig del av behandlingen och många tränar i särskilda hjärtinfarktgrupper efter hemgången. Inför hemfärden diskuteras också förutsättningarna för att återgå till det liv patienten hade före insjuknandet. Man går igenom de livsstilsförändringar som är lämpliga beroende på vilka riskfaktorer patienten har. Rökstopp är en av de allra viktigaste av dessa. I samband med utskrivningen får patienten recept och information om de läkemedel som han eller hon kommer att behöva i framtiden, hur de verkar, när de ska tas och eventuella biverkningar. Exakt vilka mediciner och i vilka doser anpassas till varje enskild individ beroende på sjukdomsbild och kön. I stort sett samtliga patienter som haft hjärtinfarkt eller behandlats för annan kranskärlssjukdom ordineras dock acetylsalicylsyra (ASA) och dessutom clopidogrel under en begränsad tid. Preparaten hindrar blodplättarna att klumpa ihop sig och motverkar förnyad proppbildning.
De flesta hjärtpatienter får också betablockerare, som bland annat sänker blodtryck och puls genom att motverka effekten av kroppens egna stresshormoner och risken för en ny infarkt. Betablockerare behandlar också kärlkramp, störningar i hjärtrytmen, högt blodtryck och hjärtsvikt. Övergående hjärtsvikt är vanligt de första dagarna efter en infarkt. Ibland kan hjärtsvikten bli bestående.
Vid tendens till vätskeansamling, om hjärtat inte pumpar tillräckligt effektivt, ges vätskedrivande medicin. Vid utskrivning är det också vanligt med ACE-hämmare, ett kraftigt kärlvidgande läkemedel som underlättar hjärtats arbete, liksom blodtryckssänkande läkemedel samt läkemedel som ändrar blodfettsnivåerna av typen statiner. Vid utskrivningen får hjärtpatienter dessutom recept på nitroglycerintabletter att ha till hands vid eventuella kärlkrampsanfall.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Hjärtinfarkt som gavs ut i juni 2008.
