Läkaren kan fastställa diagnosen sarkoidos med hjälp av flera undersökningar. Vanligaste sättet att påvisa sjukdomen är genom att tolka lungröntgenbilderna. I vissa fall måste utredningen kompletteras med noggrannare undersökning av bröstkorgen med datortomografi. Datortomografen gör det möjligt att lättare upptäcka de typiska granulom som förekommer vid sarkoidos. Både lungröntgen och datortomografi är så kallade radiologiska undersökningar.
Bronkoskopi och bronksköljning
Patienter vars röntgen- eller datortomografibilder visar på lungförändringar blir i regel ytterligare undersökta genom bronkoskopi, vanligen kompletterad med samtidig bronksköljning (bronkoalveolärt lavage, BAL).
Bronkoskopi sker med hjälp av ett bronkoskop, ett slags fiberoptisk rörkikare som undersöker om det finns förändringar i luftrören (bronkerna) som inte kan ses med röntgen. Patienten är lokalbedövad medan bronkoskopet förs ner i lungorna genom näsan eller munnen. Läkaren kan på en TV-skärm följa instrumentets väg långt nere i luftrören och bilda sig en uppfattning om eventuella sjukliga förändringar där.
BAL går till så att man genom bronkoskopet portionsvis sprutar in steril kroppsvarm koksaltlösning i lungan och sköljer dess minsta delar, lungblåsorna (alveolerna). Sköljvätskan som sugs tillbaka innehåller celler och lösliga ämnen. Cellerna som kommit upp via bronksköljningen studeras noga i mikroskop och med tekniker genom vilka de kan karaktäriseras än mer detaljerat. Olika celltyper identifieras och räknas. Man vet att ju fler vita blodkroppar – särskilt lymfocyter – som förekommer desto aktivare är patientens sjukdom.
Mikroskop används också för att analysera de vävnadsprov (biopsier) som tas från luftrörens slemhinnor och från lungans stödjevävnad med hjälp av en liten kniptång som förs ner via bronkoskopet. I vävnadsproven letar man speciellt efter förekomst av granulom. Genom att med olika metoder specialfärga biopsierna kan läkarna utesluta infektion med tuberkelbakterier eller svampar, och därmed göra sarkoidosdiagnosen sannolik.
Försämrat utbyte av syre och koldioxid
En vanlig förändring av lungfunktionen vid sarkoidos är försämring av utbytet av syre och koldioxid mellan lungblåsorna och blodet. Orsaken är oftast svullnad och vätskeansamling i lungornas inflammerade delar, och resultatet blir andfåddhet och trötthet.
Blodprov
Ett vanligt blodprov kan också bidra till att fastställa diagnosen sarkoidos, bland annat genom att ge ett mått på andelen lymfocyter i blodet. Alltför få lymfocyter kan vara ett tecken på att ett stort antal försvarsceller lämnat blodbanan och dragits till lungorna där de bidragit till bildandet av granulom, sarkoidosens typiska inflammationshärdar.
Patienter med Löfgrens syndrom kan ha hög sänka, medan ”snabbsänkan” (CRP) oftast är normal hos dem med den icke akuta formen av sjukdomen.
Höga kalciumhalter
Laboratorieprov visar ibland att kroppens förmåga att omsätta kalcium är störd, vilket bekräftas genom höga kalciumhalter i blodet eller urinen. Ibland leder dessa till njursten.
Förhöjda ACE-nivåer
I blodet och ryggmärgsvätskan finns enzymet angiotensinkonvertas (ACE). ACE-nivån i blodet kan sättas i samband med hur aktiv sarkoidosen är. Många patienter med aktiv sarkoidos har förhöjda ACE-nivåer under någon period av sjukdomsförloppet. Vid akut sarkoidos är ACE-nivån ofta normal, men stiger sedan långsamt och först efter någon månad kan blodprovet ge en ledtråd om sjukdomen. Mätning av ACE-nivåerna i prov från ryggmärgsvätskan kan avslöja eventuell förekomst av sarkoidos i centrala nervsystemet.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Sarkoidos och lungfibros som gavs ut 2008.
