De flesta som får kol har länge varit rökare. Bland dem som inte har rökt är sjukdomen sällsynt, men det finns andra riskfaktorer än aktiv rökning. Exempelvis löper de som tidigt i livet utsatts för passiv rökning, eller de som är födda för tidigt, en något ökad risk att drabbas av kol.
I vissa fall kan också luftföroreningar öka risken för att drabbas av kol. Den risken är betydligt mindre än den som rökning innebär, men studier har visat att arbetsmiljöns betydelse för att utveckla den här typen av sjukdom inte bör underskattas. Bland undersökta byggnadsarbetare som arbetat i miljöer med mycket damm, avgaser och ångor gav arbetsmiljön störst utslag för ickerökarna. För dem var risken att dö i kol mer än fördubblad om de exponerades för farliga ämnen. De värsta ämnena i det här sammanhanget visade sig vara rök från bränt trä och damm från betong, cement, mineralfibrer, sten och annat oorganiskt material.
Ytterligare en riskgrupp är personer som lider brist på enzymet alfa 1-antitrypsin, ett äggviteämne som skyddar kroppen mot nedbrytande substanser. Denna brist är ärftlig.
Nyare studier har också visat att det finns en ökad känslighet för KOL-sjukdomen i allmänhet som är ärftlig. Ärftlighetskomponenten är en förklaring till att vissa rökare utvecklar kol och andra inte. Enligt moderna studier är det cirka 50 procent av rökarna som aldrig drabbas. Exakt vad det är som skyddar dem vet man inte. Det går heller inte att i det enskilda fallet säga hur många års rökning och vilken omfattning som krävs för att det ska leda till kronisk lungsjukdom. Även måttligt rökande under längre tid kan ibland medföra kroniska lungbesvär.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift KOL som gavs ut september 2008.
