KOL kan misstänkas hos alla rökare som besväras av andfåddhet och i synnerhet vid bronkitsymptom som hosta eller upphostning. Diagnosen KOL ställs genom att med spirometri påvisa en luftvägsobstruktion som finns kvar trots behandling.
I de flesta fall kan kol diagnostiseras, utredas och behandlas av distriktsläkare på vårdcentraler. Vid svårare fall brukar patienten remitteras till en lungspecialist som kan göra större lungfysiologiska undersökningar och fastställa artärblodets oxygenoch koldioxidhalt.
Lungorna testas
Det enklaste testet är att personen blåser i en så kallad pef-mätare. Den mäter utandningsluftens maximala flödeshastighet. De som drabbas av kol har nedsatt utandningsförmåga och därmed lägre pef-värden. Detsamma gäller för astmapatienter, men deras värden varierar betydligt mer. pef-metoden duger bra för att diagnostisera astma och följa effekten av behandlingen, men för att upptäcka tidiga stadier av kol räcker den inte till.
Spirometri är en känsligare metod som mäter en persons förmåga att ventilera sina lungor. Man får blåsa i ett munstycke kopplat till ett instrument som direkt visar resultatet och indikerar om lungfunktionen är försämrad. Med en enkel och billig spirometer kan man vid hälsokontroller upptäcka om en rökare är på väg att drabbas av kol. Då upptäckten i så fall görs innan patienten fått svåra symptom, kan insatser göras för att motverka fortsatt försämring.
Spirometri
Spirometern är ett instrument som mäter de volymer av luft man andas in eller ut. För att diagnostisera kol ska mätningen göras efter det att patienten fått luftrörsvidgande medel. I första hand mäts vitalkapaciteten, vc, och så kallad forcerad exspiratorisk volym på en sekund, fev1,0. vc är det största andetag man kan ta och fev1,0 är den maximala volym man kan andas ut på en sekund. Vid lungsjukdomar är denna förmåga ofta nedsatt i proportion till sjukdomens svårighetsgrad. vc och fev1,0 är starkt relaterade till kroppslängd och ålder, vilket man måste ta hänsyn till när man bedömer uppmätta värden.
Vid obstruktiva lungsjukdomar som kol och astma är flödesmotståndet i luftrören förhöjt. Det ökade motståndet framträder tydligast vid snabba utandningar, varför fev1,0 är den mätvariabel som bäst återspeglar luftrörens motstånd. Vid bedömningen måste man dock ta hänsyn till lungans storlek och det gör man genom att ange fev1,0 som andel av vc. Denna kvot är normalt 0,75–0,80 oberoende av kroppsstorleken. Vid kol är kvoten mindre än 0,7.
Resultaten av spirometriundersökningarna visar hur svårt sjuk personen i fråga är. Om diagnosen kol har ställts bedöms sjukdomen som svårare ju lägre fev1,0 är i förhållande till beräknat normalvärde.
Lungröntgen
Lungröntgen görs främst för att utesluta andra sjukdomar eller komplikationer till kol. Undersökningen påvisar ofta att rökare har lungförändringar som är typiska för kol. Därför är det viktigt att läkare uppmärksammar och reagerar på den information som ges i röntgenutlåtanden även från vanliga rutinundersökningar, till exempel vid hälsokontroller eller inför operationer.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift KOL som gavs ut september 2008.
