Vid 40 års ålder fick Zigmar Fritzon sin KOL-diagnos. Tolv år senare kunde han knappt gå tre steg utan att bli kraftigt andfådd. Då kom räddningen, i form av nya lungor. I dag, fem år efter transplantationen, jobbar han heltid som lärare igen.
Kraftig medicinering och regelbundna läkarkontroller tillhör vardagen för 57-årige Zigmar Fritzon i Lund. Sammanlagt handlar det om ett 20-tal tabletter per dygn och minst ett läkarbesök i månaden.
− Det blir vissa begränsningar i vardagslivet. Jag har till exempel lite problem med att resa, men det går ju inte att jämföra med hur jag hade det före operationen. Nu har jag livskvalitet. Jag lever som vem som helst och kan i princip göra allt som jag bestämmer mig för, säger Zigmar Fritzon.
Märkte av symptom redan i 35-års åldern
Operationen han talar om var bokstavligen livsavgörande. Zigmar Fritzon hade utvecklat en så svår form av kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL, att lungtransplantation till slut var enda chansen att rädda hans liv.
− Allting hände mellan 30 och 40. I 35-årsåldern började jag märka att konditionen inte var den bästa, men jag var ju rökare så jag skyllde på det. Så småningom blev jag mer och mer infektionsbenägen och allt oftare andfådd. Jag var som en gammal gubbe, konstaterar Zigmar Fritzon i efterhand.
Just då hade han svårt att ta till sig insikten om sin egen vacklande hälsa. Han tror själv att det handlade om någon sorts mental förträngningsmekanism. Till slut blev läget ohållbart.
− Jag fick ett antal luftvägsinfektioner som inte gav med sig och var tvungen att gå till läkare för att få antibiotika. Då uppmärksammades det. Läkaren lyssnade på lungorna, sa att det lät som emfysem ochgav mig en remiss för vidare undersökning hos specialist. Då var jag 40 år gammal, säger Zigmar Fritzon.
Ärftlig brist skyndade på sjukdomsförloppet
Inflammatoriska förändringar och emfysem hade lett till förträngda luftrör och förstörda lungblåsor − KOL-diagnosen var ett faktum. Dessutom konstaterade läkarna att Zigmar Fritzon hade brist på enzymet alfa-1-antitrypsin, ett äggviteämne som skyddar kroppen mot nedbrytande substanser. Denna ärftliga brist innebär en ökad risk att utveckla KOL och kan förklara varför sjukdomsförloppet i Zigmars fall gick så ovanligt fort.
− Jag var aldrig någon storrökare, jag rökte mellan fem och tio cigaretter per dag. Ändå hade jag förlorat runt hälften av min lungkapacitet när jag var 40 år. Det är inte normalt bara av att röka, utan det kunde kanske ha kommit bortåt 70-årsåldern om jag inte hade haft denna enzymbrist.
Den första åtgärden för att bromsa sjukdomsutvecklingen var ett omedelbart rökstopp.
− Jag förberedde mig ett par månader mentalt, sedan slutade jag tvärt. Diagnosen tog jag emot i mars, och i juni hade jag rökt min sista cigarett. Däremot började jag snusa i stället, och det gör jag fortfarande, tillstår Zigmar Fritzon.
Behandlingen bestod i ett första skede framför allt av olika läkemedel för att vidga luftrören och förbättra förmågan att leda luften. Detta hjälpte lite grand, men förhindrade inte att sjukdomsförloppet fortsatte. Zigmar blev gradvis sämre och bad så småningom att bli överflyttad till en specialistenhet i Lund för att undersöka om en lungtransplantation kunde vara möjlig.
− Just då pågick en studie av något som heter reduktionsoperation och går ut på att man opererar bort en del av emfysemlungan, så att resten av lungan får utrymme att jobba mer effektivt. Det hade hjälpt en del patienter att få 20−30 procent av lungkapaciteten tillbaka.
Väntan på lungor
Zigmar Fritzon hoppades att även han skulle få möjlighet att pröva detta, men under ett år av förberedande sjukgymnastik visade det sig att hans lungvärden var så dåliga att den här typen av reduktion skulle vara för riskabel att utföra på honom. I stället sattes han upp direkt på transplantationslistan. Detta var år 2000 och Zigmars tillstånd hade försämrats så pass mycket att han tvingats gå ner till 75 procent av sin lärartjänst.
− Sedan fick jag vänta två år på nya lungor. Sista året var jag så dålig att jag behövde syrgas hela tiden. Då slutade jag jobba. Som lärare hade det varit lite svårt att orka. Dessutom skulle nog alla bara ha tittat på syrgastuberna och inte hört ett ord av vad jag sagt, säger Zigmar skämtsamt, men tillägger för tydlighetens skull att hans situation var synnerligen allvarlig.
− Värst var det nog för min fru. Jag tror det är tuffare för de anhöriga på många sätt. Både oron och det rent praktiska − vem skulle göra allt i hemmet som vi förut delade på? Jag orkade ju nästan ingenting, även om jag faktiskt fortfarande lagade mat.
Våren 2002 fick Zigmar en kronisk infektion som inte gick att bota med antibiotika. Lungorna var i så dåligt skick att antibiotikakurerna inte hade någon verkan. Då blev han överförd från kölistan för enkeltransplantation till den med dubbeltransplantation, eftersom han behövde få båda lunghalvorna utbytta.
Operation i grevens tid
− Sista månaderna, i början på sommaren 2002, var det verkligen inte mycket med mig. Jag hade hela tiden haft goda förhoppningar, trodde aldrig att jag skulle dö, och litade på att vården skulle fixa det här. Men då mot slutet kände jag att det inte skulle gå många veckor till, och jag hade säkert inte överlevt den sommaren, säger Zigmar Fritzon.
Den 13 juni ringde telefonen. Koordinatorerna vid transplantationsenheten i Lund sade sig ha lungor som passade, så nu var det bara för Zigmar att komma in och lägga sig på operationsbordet.
Operationen gick bra. Den dubbla lungtransplantationen var över på sju timmar och det blev aldrig aktuellt att koppla in hjärt-lungmaskinen. Kirurgen kopplade först av blodcirkulationen till den ena lungan, tog ut den, satte in den nya lungan och kopplade på blodflödet. Sedan tog han nästa och gjorde likadant.
− Det är en fördel att slippa hjärt-lungmaskin. Den kan göra att man känner sig lite förvirrad efteråt, förklarar Zigmar Fritzon.
Medicinering och biverkningar
En lång väntan var över. Nu återstod att klara av den kritiska perioden efter transplantationen och att bygga upp fysiken igen.
− Det största bekymret efter operationen var alla medicinerna, speciellt i början. När jag vaknade hade jag kranar överallt. Men även fortsättningsvis är medicineringen tung. Jag hade väldiga problem med magen de första åren, och fortfarande kan jag ha känningar av illamående.
Mediciner som trycker ner immunförsvaret är nödvändiga livet ut för att se till att kroppen inte stöter bort de nya lungorna. Biverkningarna är tuffa, så en del av läkemedlen tas för att lindra effekten av de övriga.
− Vissa följdsjukdomar får man räkna med. Många får problem med urkalkning av skelettet. Själv fick jag nyligen besked om att jag har diabetes, så nu får jag ta ytterligare en medicin, konstaterar Zigmar Fritzon.
Efter att ha varit helt sjukskriven första halvåret efter operationen har han successivt trappat upp och arbetar nu heltid sedan januari 2006. Eftersom medicineringen gör honom extra infektionskänslig är han väldigt uppmärksam på smittorisker.
− Som tur är undervisar jag vuxna. Dessutom handlar det mycket om individuell undervisning, till en del på distans, vilket passar mig bra. Fulla klassrum med snörvlande elever vore ju inte idealiskt i min situation.
Text: Susanne Lidström
Foto: Daniel Pedersen
Artikeln är hämtad ur Hjärt-Lungfondens tidning Forskning för hälsa nummer 3, 2007.
