Diagnosen KOL innebär att patienten har en bestående funktionsnedsättning. Det är en kronisk sjukdom och kan medföra stora svårigheter att klara av vardagen på samma villkor som andra. Den som drabbats av KOL har ofta behov av rehabilitering i flera olika former, såväl fysiskt som psykiskt.
Eftersom KOL är en sjukdom som till stor del är relaterad till livsstilen behöver den som drabbas se över sina levnadsvanor för att behandlingsresultatet ska bli optimalt.
Sjukgymnastik och arbetsterapi
Sjukgymnasten spelar en viktig roll för att den som drabbats av KOL ska kunna återhämta sig fysiskt. Sjukgymnasten kan ge råd om effektiv andningsteknik, och hur man skonsamt kan hosta upp slem. Med hjälp av en sjukgymnast kan patienten också öva in ett träningsprogram som kan mjuka upp kroppen, stärka arm- och benmuskler och förbättra konditionen.
En arbetsterapeut kan hjälpa till med tekniska hjälpmedel och anpassning av bostaden. Arbetsterapeuten kan också träna in en bra arbetsteknik och ge goda råd om hur man utför vardagliga sysslor. Att ta pauser ofta är ett enkelt tips för att orka mer på längre sikt.
Ångest – psykologiskt och socialt stöd
Att drabbas av en kronisk sjukdom kan vara psykiskt påfrestande både för den drabbade och för anhöriga. Många med svår KOL och kronisk andningssvikt isolerar sig. Av rädsla för att plötsligt bli sämre kan det vara svårt att våga sig ut och delta i aktiviteter. Här kan samtalsstöd med en kurator, i grupp eller enskilt, vara till god hjälp.
Det psykosociala stödet har även betydelse för den fortsatta fysiska rehabiliteringen. Med hjälp av handfasta råd kring olika vardagliga situationer är det lättare att bryta mentala spärrar som ofta bottnar i oro och rädsla. I stället för att undvika olika aktiviteter kan man öva in ett förhållningssätt för att klara av dem. Om krafterna tar slut och man inte får luft gäller det att inte gripas av panik, utan sätta sig ner och vila i väntan på att andningen stabiliseras och orken sakta kommer tillbaka.
Skamkänslor
Många med KOL drabbas av skamkänslor på grund av att sjukdomen är orsakad av rökning, något de har åstadkommit själva. Ibland bidrar också de anhörigas reaktioner – ofta helt utan avsikt – till att den sjuke skuldbelägger sig själv. För omgivningen kan det vara svårt att förstå att den som stillasittande verkar helt frisk kan bli så påverkad av andfåddhet vid rörelse. Detta kan skapa spänningar i familjen.
För såväl patient som anhöriga är det viktigt att våga prata om de omvälvande känslor som följer i sjukdomens kölvatten. Ett råd är att lyssna på varandra, ta skammen och skulden på allvar, men för att kunna hjälpas åt att gå vidare bör man försöka utgå från den aktuella situationen och fundera över vad som är genomförbart med de begränsningar som sjukdomen innebär.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift KOL som gavs ut september 2008.
