Många som har KOL lider av flera sjukdomar.
Här följer de vanligaste: 
Avmagring
Vid svårare kol är det vanligt med avmagring och undernäring. Den sjuke får ett ökat andningsarbete och har dessutom ofta problem med att äta. I och med att lungorna blir stora och utvidgas trycker de på magsäcken, vilket gör det svårt att få i sig tillräckligt mycket mat. Det kan göra att man successivt magrar till ett BMI (Body Mass Index) som ligger under 21. kol-patienter som har så låg vikt i förhållande till sin längd löper ökad risk att få täta försämringar och därmed en ökad risk att avlida i sjukdomen. Därför är det vikigt att kontrollera vikten och följa utvecklingen tillsammans med sin läkare. Via sjukhuset kan man få kontakt med dietist för att diskutera näringstillskott och hur matintaget kan läggas upp så bra som möjligt.
Depression
Bland personer med kol är det vanligt med depressiva besvär. Detta beror inte bara på den svåra sociala situation som sjukdomen innebär, med begränsade möjligheter att nå sin omgivning och andra problem i vardagen. Vid svårare kol kan den låga syrgashalten i blodet också ge en påverkan på hjärnfunktionen som kan bidra till att patienten får kognitiva och depressiva besvär. Det är bra om både patient och anhöriga är medvetna om detta, så att hjälp med antidepressiv behandling kan sökas i tid.
Hjärt-kärlsjukdomar
Den som har kol löper ökad risk för hjärt-kärlsjukdom, liksom den som har hjärt-kärlsjukdom har en ökad risk för kol. En uppenbar orsak till detta är att rökning leder till båda effekterna, men modern forskning tyder också på att det finns starkare samband än rökningen.
Data visar att KOL-patienter har ökad risk för hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke. Dessutom finns en ökad risk för diabetes, som också är kopplad till kärlförändringar. Eftersom samexisterande hjärt- och lungsjukdom visat sig så pass vanligt har föreslagits att man bör göra spirometri på patienter med hjärtsjukdom. På motsvarande sätt bör lungläkare också vara måna om att undersöka patientens hjärtfunktion.
Benskörhet
Benskörhet (osteoporos) är ett gissel för många som har kol. Den medför att de lätt bryter höfter, handleder, armar och lårben om de faller omkull. Många faktorer bidrar till att benskörhet är vanligt hos kol-drabbade, särskilt hos kvinnor. Orörlighet är ett bekymmer för många. Kvinnor med kol kommer ofta tidigt i klimakteriet och det ökar risken ytterligare. Omfattande medicinering efter långvarig kol-sjukdom kan ge biverkningar som urkalkning av skelettet. Avmagring ökar också risken för benskörhet. Många lungsjuka behandlas dessutom med kortison som också har en nedbrytande effekt på benstommen. Även grundorsaken till sjukdomen – rökningen i sig – kan orsaka benskörhet.
I dag finns flera möjligheter att förebygga och behandla benskörhet med läkemedel, exempelvis östrogen, kalcium, D-vitamin och mediciner av typ bisfosfonater. Med en bentäthetsmätning kan problemen upptäckas i tid och bespara mycket lidande.
Inkontinens
Hos kvinnor med försvagad bäckenbotten efter graviditet är inkontinens ett vanligt problem. För kol-patienter, som lider av generell muskelsvaghet, högt tryck i buken och återkommande hosta, blir påfrestningen i bäckenbotten extra stor. Det gör att inkontinensen kan förvärras, men med hjälp av träning och råd från en sjukgymnast går besvären ofta att motverka. Annars finns alternativa behandlingar, till exempel små och enkla kirurgiska ingrepp som även patienter med starkt nedsatt lungfunktion orkar genomgå.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift KOL som gavs ut september 2008.
