När man misstänker astma görs först en utredning. I utredningen ingår alltid olika allergitestningar. Rutinen är att ett hudtest görs, och/eller ett blodprov analyseras på allergiantikroppar. Därefter gör läkaren en bedömning av lungfunktionen och ofta en så kallad reversibilitetstest (se nedan).
Tester och prov
Hudtestet är ett så kallat "pricktest". Det innebär att ett antal vanliga allergiframkallande ämnen droppas på huden, sedan görs ett stick genom varje droppe ner i det ytliga hudlagret. Om huden reagerar med svullnad och rodnad tyder det på allergi.
Med ett blodprov kan läkaren se om patienten har förhöjd IgE-nivå i blodet mot ett visst allergen. Blodprovet undersöks i ett laboratorium och ger svar på vilka ämnen man har antikroppar mot.
Reversibilitetstest innebär att lungfunktionen mäts före och efter det att patienten har inhalerat luftrörsvidgande medicin. Om lungfunktionen förbättras med mer än en viss procent talar det starkt för astma.
Upplevelsen av astma är olika för dem som är drabbade. Vissa patienter med mycket svår astma uppger för sin läkare "att det inte alls är så jobbigt", medan andra patienter med lindrigare astma säger att de lider desto mer. Många barn med astma anpassar sig och för dem har begreppet "målvaktssyndrom" myntats. Det betyder att barnet gärna är aktivt men väljer att bli målvakt i fotbollslaget eftersom det känns tungt att springa. Det är också vanligt att barnet väljer att hålla sig till stillsammare sysslor.
Vanliga mätmetoder
För läkaren är det svårt att få ett bra underlag enbart med patientens upplevelser som utgångspunkt. För att läkaren – och astmapatienten själv – ska få en heltäckande bild av tillståndet och för att få underlag till en bra behandling finns flera mätmetoder inom sjukvården.
Mätningarna kan på ett tidigt stadium visa dolda förändringar och läkaren kan på så vis övervaka att patienten inte riskerar bestående skador i luftvägarna.
Generellt sett är det intressant för läkaren att kunna mäta lungornas funktion och volym, luftströmmens flöde och hastighet, mäta hur allergiskt känslig personen är, och i vilken grad inflammationen befinner sig. Målet är alltid att patienten ska ha en så pass bra behandling att han eller hon inte ska behöva tänka på astman.
PEF-mätare
En PEF-mätare används för att mäta funktionen i lungorna och i de stora luftrören. PEF står för peak expiratory flow, vilket betyder maximalt utandningsflöde, och den som blåser i PEF-mätaren ska ta i och blåsa så kraftigt som möjligt.
Spirometri
Spirometri är en enkel metod med olika andningsprov som mäter hur många liter luft det finns i lungorna och hur snabbt man kan blåsa ut luften, det vill säga hur väl luftvägarna fungerar. Metoden kan ge svar på om patienten har astma innan han eller hon själv är medveten om det. Precis som med PEF-mätaren ger metoden även svar på om det finns förträngningar i luftvägarna.
Lungfunktionen mäts i allmänhet både före och efter det att patienten har andats in ett luftrörsvidgande läkemedel, ett så kallat reversibilitetstest. Om lungfunktionen förbättras av läkemedlet, finns en förträngning av luftrören som kan behandlas med luftrörsvidgande läkemedel.
Ansträngningstest
Ett ansträngningstest innebär att patienten får anstränga sig kraftigt under kort tid, exempelvis genom att springa på ett löpband. Läkaren har möjlighet att mäta hur stor ansträngning det behövs för att det ska ge upphov till astmasymptom. Det är en bra och enkel metod som patienten lätt kan återkoppla till sig själv. Med detta test kan läkaren också se om patienten är i allmänt dålig kondition, vilket inte är ovanligt för vuxna astmapatienter. Barn med astma har däremot i allmänhet god kondition.
Hyperaktivitetstest
För att testa hur känsliga luftrören är kan läkaren låta patienten göra ett test via inandning, ett så kallat hyperaktivitetstest. Kall, torr luft eller ämnen som patienten är allergisk mot andas in, och läkaren kan mäta hur överkänslig patienten är.
Kväveoxid i utandningsluft
Förhöjd halt av kväveoxid i utandningsluften visar om det finns en inflammation i luftvägarna. Förhöjda kväveoxidnivåer sjunker vid behandling och ökar vid försämringstillstånd. Nivåerna mäts genom att patienten blåser i en apparat, som går under namnet Niox. Det är ett enkelt test som säkert kommer att användas allt mer.
Mindre vanliga undersökningar
Skiktröntgen
Skiktröntgen, även kallad högupplösande datortomografi, ger en noggrann kartläggning av exempelvis luftrörens dimensioner eller slemhinnans tjocklek. Läkaren kan studera eventuella förändringar och tydligt se hur vävnaden ser ut. Skiktröntgen används främst när man misstänker en annan lungsjukdom än astma, exempelvis så kallade bronkiektasier då de små bronkerna är kroniskt
vidgade.
Bronkoskopi
Inflammationsmätning i luftvägarna kan göras med bronkoskopi. En tittslang förs ner i luftvägarna och ett prov för odling tas. Undersökningen görs vanligtvis med lokalbedövning. Ibland räcker det om patienten hostar upp slem som läkaren tar för odling.
Bronkoalveolärt lavage (BAL)
Ibland kan läkaren välja att göra bronkoalveolärt lavage, vilket innebär att kroppsvarm vätska spolas ner i en bronk. När vätskan sugs upp analyseras den och läkaren får en bild av inflammationens grad.
Biopsi
Ibland kan läkaren välja att ta små vävnadsbitar från luftrören för att mäta graden av inflammation. Provet ger en klar bild om vilken typ av astma det rör sig om.
Verksamma läkemedel
För att en person med astma ska slippa symptom och bevara en normal lungfunktion krävs det i allmänhet regelbunden förebyggande medicinering. För att häva akuta astmaattacker behövs också medicinering.
Dagens mediciner är effektiva och läkarna strävar efter att hitta bra långtidsbehandlingar. Studier visar att om man med långtidsbehandling lyckas hålla patienten besvärsfri så minskar också överkänsligheten i luftvägarna för många.
Vid astma används mediciner ur flera läkemedelsgrupper. De verkar på olika sätt och medicinerna kombineras ofta för att effekten ska bli så bra som möjligt.
Framför allt används olika typer av mediciner som man andas in, till exempel luftrörsvidgande medel och kortison, men medicinerna finns även som tabletter, som dock numera används i betydligt mindre omfattning än tidigare.
Behandlingen för vuxna och barn med allergisk astma är ungefär likadan, bara doserna skiljer sig åt.
Inflammationshämmande läkemedel
Basen för astmabehandling är att dämpa inflammationen i luftrören, vilket görs med kortison. Kortisonpreparat som man andas in kallas inhalationssteroider, och läkemedlet dämpar inflammationen i luftrören och läker irriterad vävnad. För de allra flesta med astma är det bra att andas in kortison regelbundet. Många kan då leva ett i stort sett normalt liv. Kortison som man andas in verkar inte snabbt utan ska tas varje dag under en längre period för att ge effekt.
Inhalationssteroider kan kombineras med luftrörsvidgande medicin, så kallade beta-2-stimulerare, för att lindra och förebygga astmaanfall. Har man astmabesvär trots att man tar både kortison för inandning och luftrörsvidgande mediciner, kan det behövas ytterligare läkemedel.
Luftrörsvidgande läkemedel
De luftrörsvidgande läkemedlen hjälper till att vidga luftrören genom att musklerna runt luftrören slappnar av. Läkemedlen används både vid akuta astmaanfall och regelbundet för att undvika astmabesvär. Det finns mediciner med korttidsverkande (tre till sex timmar) och långtidsverkande (tolv timmar) effekt.
De luftrörsvidgande medicinerna kan delas in i olika huvudgrupper som verkar på olika sätt: Betastimulerare och antikolinergika läkemedel dämpar nervsignalerna till muskulaturen via det självständiga (autonoma) nervsystemet. Teofyllinläkemedel gör att luftrörsmuskulaturen slappnar av genom att verka direkt på muskelcellerna.
Beta-2-stimulerare används mest i inhalationsform och ger snabb lindring vid andnöd. De kan tas förebyggande, exempelvis inför en idrottslektion i skolan eller en joggingtur. De kan också hjälpa vid astmabesvär en kall vinterdag, eller vid astmaanfall i samband med en förkylning.
Antikolinergika används vid akut astma och alltid i kombination med inhalationssteroider och beta-2-stimulerare. Teofylliner används vid akut behandling, kan användas för långtidsbehandling och fås oftast på sjukhus.
Allergenspecifik immunoterapi eller hyposensibilisering kan ibland vara aktuellt vid astma som orsakas av pollenallergi. Det innebär att man ger patienten en spruta av det ämne han eller hon är allergisk mot och sedan successivt ökar dosen för att på så vis utveckla tolerans mot allergenet.
Övriga läkemedel
Antileukotriener är en nyare typ av medel som blockerar vissa inflammatoriska reaktioner i luftvägarna och är luftrörsvidgande. Medicinen hjälper inte vid akut astma utan används som underhållsbehandling oftast i kombination med inhalationssteroider. Medicinen fungerar bra för vissa personer och kan vara nästan helt verkningslös för andra.
Hos enstaka patienter med svår allergisk astma ger man ibland injektioner med xolair, som är ett preparat som blockerar IgE-antikropparna.
Hjälpmedel för inhalation
Det bästa sättet att undvika många biverkningar är att andas in en luftrörsvidgande medicin direkt i lungorna. Det finns små inandningsapparater för läkemedel i vätske- och pulverform. Vid inandning av en blandning av vätska och luft (aerosol) får små barn använda en inandningsbehållare (spacer) som dosen sprejas in i och som sedan sätts framför näsa och mun med en liten plastmask för att rätt dos ska komma in i luftvägarna och ner i lungorna.
Pulverinhalatorer använder inandningsluften som bärare av läkemedlet och är i dag de vanligaste. I större inhalatorer används luft alternativt luft med extra syrgas under högt tryck. Gasen passerar genom en vätskelösning av läkemedlet och bildar en fin spray som andas in med en ansiktsmask eller ett munstycke.
Texten är hämtad ur Hjärt-Lungfondens temaskrift Astma som gavs ut 2010. Du kan beställa temaskriften i vår butik här på nätet.
